Läs mer: Nyheter om sydliga samer i Sverige Våren 2023 | tervalampi (wordpress.com)
Jouni Tervalampi Mejl: tervalampi@mail.com
VILKA VAR DE TVÅ OBRÄNDA SKELETTEN SOM BEGRAVDES EFTER LULE ÄLV?
Var det samer som begravdes med bälten från någon/några av smårikena kring sydvästra Finland, Baltiska havet eller Novgorodriket?
Jouni Tervalampi 2023
TJÄDRAR AV BRONS VISAR PÅ KONTAKTER MELLAN PÄLSHANDLARE
FRÅN VOLGAFLODEN ELLER URALBERGEN OCH SAMER
Jouni Tervalampi 2023
NEJ! Kväner, lantalaiset, birkarlar eller tornedalingar är inte ursprungsbefolkning
Läs mer: Jouni Tervalampi 2023
URSPRUNGSBEFOLKNINGEN SAMERS GRAVSKICK
Jouni Tervalampi 2023. Ursprungsbefolkningens samernas gravskick och byggnadsstil sträcker från stenåldern till 1800-1900-talet
BÄLTESBESLAG LIKNANDE FRÅN SAMISKA GRAVAR OCH OFFERPLATSER
Jouni Tervalampi 2023 Bältesbeslag liknande från samiska gravar och offerplatser funnen i Finland | tervalampi (wordpress.com)
SKIDOR OCH ORNAMETIK
Jouni Tervalampi 2021. Fåtal samer besökte Sigtuna och Birka? | tervalampi (wordpress.com)
SAMEVISTET PÅ ÄNGSÖ I MÄLAREN
Jouni Tervalampi 2022. Ett skogssamiskt eller ett sjösamiskt viste på Ängsö i Mälaren? | tervalampi (wordpress.com)
FORNTIDA BÅTAR OCH SYDDA BÅTAR
Jouni Tervalampi 2020. Forntida båtar och vikingakungen Olof Haraldsson | tervalampi (wordpress.com)
SAMISK BÅTDRAGARE PÅ 1500-TALET
Jouni Tervalampi 2018. Samiska båtdragare på 1570-talet | tervalampi (wordpress.com)
VULKANUTBROTT OCH SAMER
Jouni Tervalampi 2018. Vulkanutbrottet som förlängde svälten i över 10 år i Kemi Lappmark | tervalampi (wordpress.com)
GÄSTRIKESAMISKAN
Jouni Tervalampi 2018. Vilket språk talade sockenlapparna i Gästrikland? | tervalampi (wordpress.com)
FORNTIDA BÅTAR OCH SYDDA BÅTAR
Jouni Tervalampi 2020. Forntida båtar och vikingakungen Olof Haraldsson | tervalampi (wordpress.com)
SAMISK BYGGD BÅT ANVÄNDES SOM SAMISK(?) BÅTGRAV VID SAND I NORDNORGE STÄLLER FRÅGAN VEM/VILKA SOM KONTROLLERADE HANDELSPLATSEN
Vid ön Sandtorg i Tjeldsund, Harstad kommun, i Nordnorge har man funnit en handelsplats från 800-talet. Namnet Tjelsund tyder på att namnet kommer från synliga objekt vid sundet. Både svenska och finska källor från 1700-talet benämner samiska tältkåtor som ”tjäll”.
Efter det läste jag Gunilla Larsson artikel i Åländsk Odling 2018 / Bottnisk Kontakt XIX där den äldsta kända samisk byggda båten i Norge som är båtgraven från Sand från Tjeldsund är daterad tillbaka 600-700-talet. Frågan är om överhuvudtaget fanns några bondegårdar här vid den tidpunkten?
Trude Haugseth Moe 2020. Student oppdaget handelsplass fra vikingtida med metallsøker. Forskning.no
https://forskning.no/arkeologi-historie-partner/student-oppdaget-handelsplass-fra-vikingtida-med-metallsoker/1712764
Gunilla Larsson 2018a. Båtbyggeri och båtar bland samer. Åländsk Odling 2018 / Bottnisk Kontakt XIX
SAMERNA BYGGDE HAVSGÅENDE FARTYG FÖR ÖSTERSJÖN, ISHAVET OCH ATLANTEN
Arkeologen Gunilla Larsson har skrivit två utmärkta artiklar om samisk båtbyggning Åländsk Odling 2018 / Bottnisk Kontakt XIX . Den ena lyfter fram hur samerna byggde större sydda båtar som skutor i Östersjön och lodjor i Ishavet där arkeologer till och med funnit spår efter sydda båtar på Spetsbergen. Hon har gått igenom de skriftliga källorna kronologisk, vilket gör det till ett bra översikt om samisk sydda havsbåtar.
Gunilla Larsson 2018a. Båtbyggeri och båtar bland samer. Åländsk Odling 2018 / Bottnisk Kontakt XIX Gunilla Larsson 2018b. Samisk handelssjöfart i tidigmodern tid. Åländsk Odling 2018 / Bottnisk Kontakt XIX .
SYDDA BÅTAR FRÅN FINLAND OCH KARELEN ÄR SAMISKA
Jouni Tervalampi 2016
Jag träffade John Kraft, författare till boken Svearnas land (2015), på KRLG2 (Västmanlands läns museum – Västerås) kring jul 2015. Vi pratade med varandra och kom in på båtarna vid Tuna i Badelunda och han frågade mig om hur man kan veta att de sydda båtarna är samiska. Det är ganska enkelt, sydda båtar är en etnisk markör för samer. Alla sydda båtar från vikingatiden ovanför Mälaren till Karelen är tillverkade av samer eller funna på dåtida samiskt område.
Arkeologen Janne Vilkuna tar upp sju sydda båtar mellan 900-1300-talet i artikeln ”Finska båtar från förhistorisk tid” i boken Människor och båtar i Norden (1999), men inga av båtarna är finska, båtarna är samiska. Alla fynden ligger inom dåtida samiskt område. De sju båtarna är från: Laivajärvi i Nedertornio, Isosuo i Hartoloa (Gustafs Adolfs socken), Suojoki i Keuruu, Mammosenjärvi i Pummala, Hyviksjärvi i Savitaipale och Koiralampi i Rääkkylä socknar.
Källa: Tervalampi, Jouni (manus under arbete) De finska rikena och samerna.
MEKRIJÄRVIBÅTEN FRÅN FINSKA KARELEN ÄR SAMISK
Jouni Tervalampi 2016
Den sydda femdelsbåten från sjön Mekrijärvi i Ilmomats socken från finska Karelen är samisk.
Erik Lappalainens förfader byggde Mekrijärvibåten! Jo, han är den starkaste kandidaten av fyra samefamiljer. Mekrijärvibåten är 14C-daterad till 1440-1640 e. Kr.
Källor: Kyrkböcker från Ilomants socken & Kartplatsen Finland.
Korpela, Jukka 2008: The World of Ladoga. Society, Trade, Transformation and State Building in the Eastern Fennoscandian Boreal Forest Zone c. 1000– 1555. Nordische Geschichte 7. Berlin: Hopf.
Räisänen, Alpo 2007. Pielisen Karjalan Saamelaisperäisiä paikannimiä. Sámit, sánit, sátnehámit. Riepmočála Pekka Sammallahtii miessemánu 21. beaivve 2007. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Toimituksia = Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 253. Helsinki 2007. (s. 319–324).
Tervalampi, Jouni (manus under arbete) De finska rikena och samerna.
EFTERLYSNING OM SAMISK OFFERPLATS BESTÅENDE AV EN UPPALLAD STEN MED OMGIVEN AV STENAR
Foto på Domarringen och den liggande hönan från Ramsberg socken, Västmanland
Edvard Matz skriver i boken Ramsberg och miljöer i en Bergslagsocken (1989): ”En ‘domarring’ söder om Resta har av arkeologisk expertis förklarats var naturstenar som råkat hamna i en ring.”
Nu vet jag inte om ”domarringen” vid Resta är samma som Klampenborg.
I fornminnesregistret Ramsberg raä 261 är stenringen Klampenborg infört som Naturföreteelse med namn. Enligt fmr består ringen av 10-15 stycken stenar och ”I S delen av ringen är en större sten, 3 x 4 m stor och 1,5 meter hög uppallad på de andra stenarna.”
Plötsligt ringer varningssignalerna i örat. Det låter som en samisk helig plats med en sejte. Samiska anläggningar med slutna stenringar, ovala öppna stenringar eller hästskoformade anläggningar finns från Telemark och Hedmark i Norge och Dalarna i Sverige till Nordnorge, Kolahalvön och Karelen. De kan vara uppbyggda av olika stenmaterial, stensträngsliknande, platta och lagda som ett tegelliknande konstruktion, runda stenar. Den mest omskrivna ringformiga anläggningar är Altarliden i Lycksele socken i Lappland. Den är en stensträngsliknande femsidig anläggning . Vid platsen finns även en uppallad sten av typen liggande höna d.v.s. en större sten som ligger vilande på tre eller flera mindre stenar.
Stenringen med den uppallade stenen ligger på en moränås som bildar en udde i sjön Stora Djurlången, vilket stärker bilden att det ska kunna handla om en samisk kultplats. Samerna anlade gärna gravfält på sydgående uddar under järnåldern.
Jag förstår att man arkeologisk expertis inte ansåg den vara en domarring mitt en skogsbygd och på den tiden visste de heller inte till att det fanns ”lappar” -skogssamer – i Bergslagen och kunde tänka sig att det handlade om en samisk lämning.
Nu undrar jag om någon känner till andra böcker, tidningsartiklar där stenringen nämns eller har en teckning eller foto på stenringen och den uppallade stenen.
Raä fornsök http://www.fmis.raa.se/fmis/bilder/18/1885/2257/dokument/2257-0261-01-D.jpg
SAMISKA OFFERPLATSER I DALARNA OCH VÄSTMANLAND
Jouni Tervalampi, 10 augusti 2021
Var upp till Lappkyrkan, där två samiska offerplatser ligger intill varandra, på Gullaberget vid Vad i södra Dalarna tillsammans med Sveriges Radio P4 Dalarnas reporter Erik Regnström. Där berättade jag om offerplatsen Lappkyrkan och om Ingvar Westlunds fynd av två samiska offerplatser mellan Lillsjön och Rudsjön i Fläckebo i Västmanland. Det är förmodligen samma nåjd sam har byggt de då samma teknik har använts, kallmurade tegelmurstekni utan murbruk uppbyggda i fyrkanter vid sejterna. I P4 sändning cirka 17.20, måndag den 9 augusti berättade jag även om vilka rådare som sejterna är knutna till. Om ni vill leta i radioarkivet.
Läs och lyssna mer: Erik Regnström. 2021. Allt fler samiska platser upptäckta. Sveriges Radio P4 Dalarna.
https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-historiska-samiska-platser-upptacks
Jan Å Johansson. 2017-11-09. Söker samiska tecken. Västmanlands Nyheter 9 november. s.16
Jouni Tervalampi 20??. Var det samiska nåjden XX som begravdes intill sin sejte i Fläckebo i Västmanland? (om både Lappkyrkan vid Vad och de samiska offerplatserna i Fläckebo). Opublicerad artikel till framtida bok
EN SAMISK NÅJDPLATS SÖDER OM NÅS I DALARNA?
Jouni Tervalampi 2019
På norra delen av Storön i Bysjön, söder om Nås, i Dalarna finns en möjlig samisk nåjdplats. I Fornsök )Nås 70) beskrivs den som en oval stenring, 5 x 3 meter. Tips till de som tänker besöka platsen är att titta om det finns något stenblock i närheten. Gå runt stenen se om ni ser om det liknar ett ansikte i profil, fågel/fågelhuvud eller en björn/björnhuvud. Sedan får ni gärna mejla mig om besöket på Storön tervalampi(a)mail.com.
De två samiska nåjdplatser som jag återupptäckte vid Lappkyrkan i Vad i Söderbärke i Dalarna beskrevs som stenringar i den första fornminnesinventeringen, men den ena var hästskoformad kallmurning och den andra rektangulär med två kallmurade stenmur mellan ett avlångt stenblock i form av ett björnhuvud och en bergskant. En rundformig stenring intill en uppallad sten i form av ett ansikte finns vid Lundkvassberget i Trysil kommun, Hedmark i Norge (Se https://tervalampi-arkfoto.blogspot.com/2016/11/nyheter-om-arkeologi-historia-november.html)
Tervalampi, Jouni 2016. Lappkyrkan, Trumvallen, Kåbdespakte är namn på samiska nåjdplatser. Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen.
SAMISK NÅJDPLATS FUNNEN VID NUNISVARA I GÄLLIVARI I NORRBOTTEN?
En möjlig samisk nåjdplats har upptäckts vid Nunisvara i Gällivari i Norrbotten. På Norrbottens museums blogg ”2018 års tipsgranskning” skriver Frida Palmo bland om en hästskoformad kallmurning, sådana finns omnämnda i litteraturen och jag tolkar de som nåjdplatser.
Läs mer: Frida Palmo 2018-2018 års tipsgranskning. Kulturmiljö vid Norrbottens museum,
https://kulturmiljonorrbotten.com/2018/10/26/2018-ars-tipsgranskning/
Tervalampi, Jouni 2016. Lappkyrkan, Trumvallen Kåbdespakte är namn på samiska nåjdplatser. Den försvunna skogsamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen. S. 93-113
SAMISK NÅJDPLATS UPPTÄCKT I GÄSTRIKLAND
Jouni Tervalampi 2016.
Arkeologen, David Loeffler, har i fornminnesregistret tolkat om fornlämningen Hille 552 i Gästrikland, ovalformad stenkrets 3 x 2 meter med en flatformad sten i mitten, till en samisk ringformad anläggning med rätta.
I Hille socken i Gästrikland finns inga lapp-ortnamn. En ledtråd var någonstans skogssamernas viste låg när de besökte Hille socken är nåjdplatsen vid Fäbodhällarna (Hille 552). Skogssamerna hade gärna sina visten i närheten av landsvägar. Fäbodhällarna ligger mellan de tre små sjöarna: Östra Svarttärnan, Gammal Fäbodsjön och Nälltärnan, ungefär någon kilometer väster om landsvägen mellan Trödje och Hille. Norr om Hille kyrka och väster och norr om Mårdängssjön ligger tre byar: Mårdäng, Oppsala och Björke. En familj som tycks ha varit granne med det samiska vistet var Nils Olofsson och hans fru Helena i Mårdäng, som var dopvittnen 1742 till sameparet Lars Jonssons och Annika Nilsdotters dotter Karin.
Läsa mer: Loeffler, David 2015. Surreptitious Sámi—Suppressive Swedes: Maintaining Sámi Identities through the Use of Religion and Stone Circles. Arctic Anthropology 52:2. (s. 67-80)
http://aa.uwpress.org/content/52/2/67.full.pdf
Tervalampi, Jouni (planerad utgivning maj-juni 2016). Nåjdens barnbarn. Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen. (s. 174-176)
KUSTSAMISK NÅJDPLATS FUNNEN I SÖDRA HÄLSINGLAND
På 1700-talet mötte Carl van Linné samer i norra Hälsingland och nedtecknade: ”Jag frågade dem, hur de kommo att vara här nedre. De sade sig här vid hafssidan vara födde och här vilja dö, talte god Svenska.”
Arkeologen, David Loeffler, har i fornminnesregistret tolkat om fornlämningen Söderala 880 i södra Hälsingland, oval stenkrets, 1,5 x 1 m stor med en öppning i nordväst, till en samisk ringformad anläggning. Platsen ligger nordväst om Vallvik och några hundra meter från kusten. Strax söder om Vallvik ligger Lappharen.
Läsa mer: Loeffler, David 2015. Surreptitious Sámi—Suppressive Swedes: Maintaining Sámi Identities through the Use of Religion and Stone Circles. Arctic Anthropology 52:2. (s. 67-80)
http://aa.uwpress.org/content/52/2/67.full.pdf
VILKA VAR DE SAMER SOM BEGRAVDES VID VIVALLEN I HÄRJEDALEN?
Jouni Tervalampi 2022
Samtliga samer som bodde vid Vivallen hade väst upp kring Vivallen. Det vara en kvinna som hade växt upp någon annanstans. För att veta släktförhållande måste man ta fram dna-haplogrupper på de samer där de gå få fram dna.
Renhorn från Sigtuna kan ha kommit från Vivallen.
Det mest intressanta med artikeln var det inte det som fanns med i texten, utan figur 4 isotopgrafik över renhorn funna vid Vivallen. Nu finns det ett jämförelsematerial mellan delar av renhorn från Vivallen och Sigtuna. I Johnny Karlssons avhandling Spill om djur, hantverk och nätverk i Mälardalsområdet under vikingatiden och medeltid finns grafikbild (fig 2.35) över en kol-och svavelisotopvärden från Sigtuna över bland annat renhorn. Alla sex fynd från Vivallen stämmer väl med fynden av renhorn från Sigtuna fas 2, fas 8 och fas 10.
Läs mer: Markus Fjellström, Kerstin Lidén och Gunilla Eriksson. 2022. Fishing at Vivallen. Stable isotope analysis of individuals from a Suoth Saami burial ground. Fornvännen 2022/1. S. 38-49.
Johnny Karlsson. 2016.Spill om djur, hantverk och nätverk i Mälardalsområdet under vikingatiden och medeltid Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet, Institutionen för arkeologi och antikens kultur Stockholms universitet
NÅJDGRAVEN FRÅN SODANKYLÄ I KEMI LAPPMARK
Jouni Tervalampi 2018
Söder om Sodankylä har arkeologer funnit ett samiskt gravfält från 1500-1600-talet. Hela gravfältet är ännu inte utgrävt. I gravfältet fanns det en nåjd (grav V) begravd i öst-västlig riktning med huvudet i väster som brukligt vid kristna gravar, då man vid uppståndelsen ska se den solen gå upp i öster. (Tuomisalo & Moilanen 2017)
Hade nåjden blivit kristen? Eller, var hans anhöriga kristna?
Gravfältet grävdes ut på 1930-talet och i nåjdgraven V fann arkeologerna en skelett med fragment av kläder och stövlar av renskinn, dessutom en renskalle låg vid fotänden och i graven fann arkeologerna ”en brons- och kopparbasring, en kopparkedjebärare, en ringformad kropp, en mängd kopparringar, hålformade tänder, kedjor och mynt.” (Siren 2012)
OBS! Fotografiet på metallkorset med det samiska hänget som illustrerar de båda artiklarna kommer inte från nåjdgraven utan från någon annan grav, vilken står inte i artiklarna. Det tolkas som att samer kunde ha både kristen rådare och samiska rådare då samerna inte hade en enda Gud. Den kristna Guden blev en samiska rådaren med sina egenskaper.
Siren. E. 2012.Tanhuan hautalöydöt. Sodankylän verkkolehti.
Tuomisalo, Laura & Moilanen, Ulla 2017. Mukkalan historiallinen saamelaiskalmisto Savukoskella.. Bloggen: Kalmistopiiri.
https://kalmistopiiri.wordpress.com/2018/07/20/mukkalan-historiallinen-saamelaiskalmisto-savukoskella/
Samer på utställningen Vikingar på Historiska museet i Stockholm
Jouni Tervalampi 2017
Senast jag besökte Historiska museet var för fyra år sedan i samband med arkeologen Inger Zachrissons kritik i Populär Arkeologi 1/2013 mot museet att de hade tagit bort orden samer och benämnt de som ”fångstfolk” och ”folket i norr” Jag passade på att besöka utställningen ”Vikingar” i samband med att Nordens fotoskola fyllde 30 år i Stockholm.
I början av 2016 var ordningen återställd. Nu när jag gjorde ett återbesök 2017 såg jag att utställningen hade fått ett lyft. Nya texter hade satts upp och den samiska delen hade utökats med mer material. Den samiska delen av Vikingar är uppdelad i på två ställen, dels den sydsamiska delen och sedan en del om de samiska offerplatserna i norr.
Ett av det mest intressanta med utställningen är att vi får möta olika samer från vikingatiden och tidig medeltid, den kustsamiska kvinnan som begravdes på Stora Fjäderägg, utanför Umeå, med en silverring och fyra bjällror av brons, den samiska renskötarfamiljen från Vivallen i Härjedalen, de rika samer som begravdes på den samiska gravön Långön i Hotingsjön i Ångermanland och den rika Finnkungens grav vid Röstahammar i Jämtland där den samiska bälteväskan med björnbeslag finns monterad på en vit plastskiva, vilket gör att man får en uppfattning hur väskan har sett ut. Även renskötarnas gravföremål från Vivallen är intressanta, där ett barn har fått ett helt pärlhalsband från sötvattenspärlor och nåjdens pärlhalsband och bälteshängen har monterats på en vit plastskiva för kunna se hur bältet bars. Snyggt gjort!
Samisk ornamentik
På utsällningen visas även föremål av typisk sydsamisk ornamentik, bland annat på en pilbåge, skida, en smörsked och hästkam från svearnas vikingatida handelsplats Birka på Björkön i Mälaren och en samisk väskbygel till en ren från vikingatiden från Uppsala.
Det jag gillar är att utställaren har monterat många av de samiska fynden på en vit plastskiva, perfekt om man ska fotografera föremål.
Det som är störande är att man måste läsa texterna som ligger i en ringpärm vid montrarna, vilket får mig undra hur många som läser texterna? Det är förmodligen bara de som är riktigt intresserad. Den vanliga besökaren är förmodligen nästan lika okunnig om samerna som innan besöket. Jag hade hellre sett texterna uppförstorade på de två väggarna vid den sydsamiska utställningen. Vid montern om samiska offerplatser finns inga väggar.
Vill Du veta mer om de samiska föremålen från Historiska museet och samer på vikingatiden och tidig medeltid läs artiklar av arkeologen Inger Zachrisson.
https://independent.academia.edu/IngerZachrisson
Heikki, Jörgen 2016.Historiska museet lyfter fram samernas roll under vikingatiden 19 februari 2016. Kulturnytt i P4.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4416&artikel=6372241
Tervalampi granskar boken Arkeologi i Dalarna 2016
Jouni Tervalampi 30 januari 2017
Bronsåldern
Drömmen att vara en del av bondeskandinavien
Vissa av arkeologerna på Dalarnas museum har svårt att acceptera att endast samer bodde i hela Dalarna fram till cirka 200 e. Kr, (Tervalampi, Carlsson, 300).
Arkeologerna, Greger Bennström och Maria Lannerbro Norell, ställer frågan i kapitlet ”Älgar och krukor” i boken Arkeologi i Dalarna (2016) om inte bondekulturen började cirka 2500 f. Kr. (167, 173, 196-197). Författarna menar att anläggande av fångstgropssystem mellan 2500-1900 f. Kr. krävde att människor var bofasta. Det tar även arkeologerna Joakim Wehlin och Maria Lannerbro Norell i artikeln upp i artikeln ”Gravrösen och den första metallen”. De försöker övertyga läsarna att det fanns en begynnande bondestenålder och hövdingedömen i Dalarna på bronsåldern.
Författarna anser att det fanns en bondekulturkontinentitet från cirka 2000 f. Kr. och framåt. Stenåldersbönder skulle ha tagit sig upp för Klarälven från Vänern i Värmland och bosatt sig vid Tisjön i Dalarna. ”Vid Tisjön har man hittat tre dolkar av flinta och en holkyxa av brons” (sid 196). På 1000 f. Kr. anlade bönderna fångstgropssystem för vildren söder om Tisjön och på 500-talet begravde sina döda på en udde vid Örviken vid Tisjön, med en typisk samisk skinnskrapa av järn i en av gravarna (Zachrisson, 204-205). Tror vi på det här? Nej!
Snarare typisk för jägarbefolkning. Flintdolkarna och holkyxan av brons har kommit till Tisjön genom handel med den samiska jägarbefolkning. Inget gårdsgravfält från bronsåldern har man funnit vid Tisjön.
Ren- och älggropar finns endast avbildade på jägarbefolkningens hällristningar, aldrig på böndernas hällristningar (Se fotografiet på hällristningarna från Glösa i Jämtland på sidan 180). Jag kan inte se någon koppling mellan fångstgropssystem och bönder. Snarare är tolkningen att stenåldersjägarbefolkningen ska ha rört sig över stora områden överdriven. Det visar inte minst nedgrävda hus med omgivande vallar, de så kallade boplatsvallar. För övrigt anser jag inte att de försvinner kring 2000 f. Kr. som det står i boken. De fortsätter hos jägarbefolkningen samerna till vikingatid: Ett nedgrävd hus, 7 x 4 m, med omgivande vallar grävdes delvis ut 2002-2003 (Andersson, 14-15) vid Svarttjärn i Nordmalings socken (raä 648) i Västerbotten visades vara en samisk smedja, samtida med de samiska järnframställningsplatserna i Norrbotten (Norgren, Bennerhag 2012, Bennerhag 2013 ). Ett fyrkantigt nedgrävt hus med omgivande vallar finns vid Aborrtjärn (Tervalampi 2016, 7-8) utanför Fagersta i Västmanland (samisk smedja?). De så kallade Stalotomterna på fjällen är nedgrävda samiska bångstångskåtor för skydd mot kraftiga vindar (Mulk, 139-149).
Författarna menar att det fanns en fast boende bondebefolkning som bedrev boskapsskötsel på bronsåldern kring 1000 f. Kr. (sid 201-202). Enligt arkeologerna är rösen och lösfynd av dolkar av flinta och bronsföremål liktydligt med bondbefolkning. Arkeologerna anser att det fanns en skeppssättning (läs: bondekultur) vid Tingsnäset vid sjön Siljan. Tittar vi på Inga Sernings fotografi (på sidan 53 från boken Rättvik) ser vi att den föreställer en kistgrav av sten i en rund stensättning, där ena sidan av stenkistan är rät som en linje, och de som har byggt stenkistan har lagt en sten på varje ände av stenkistan. Vilket man skulle kunna tolka med lite fantasi att en urholkat stockbåt var förebilden. Det är helt uppenbart att arkeologerna har övertolkat graven från Tingsnäset. Från Västmanland är de fåtaliga skeppssättningar från bronsålder till exempel bronsålderskomplexet vid Lärkkärret i Kärrbo socken (raä 7) ståtliga synliga monument och inte gömda i stensättningar. En kistgrav är utgrävt norr om dagens ICA-Gryta i Västerås i Västmanland (Västerås raä ). Arkeologerna anser att Tingsnäset var en tingsplats för 3000 år sedan för östra Siljansbygden i ett hövdingedöme, själv anser jag att tingsplatsen är från vikingatid-tidig medeltid (Tervalampi) då det inte fanns några bondgårdar vid Siljan 1000 f. Kr. Arkeologerna anser att: ”Liknande hövdingedömen har sannolikt funnits vid sjön Runn, Tunaslätten, Stora Skedvi, Väsman, Tisjön och i Hedemora- och Avestatrakten” (sid 202).
Det är arkeologen, Jonathan Lindström, som har lanserat idén att det skulle funnits sex hövdingedömen på norra sidan av Mälardalen ”invid Köping, Västerås, Enköping, Uppsala och Lena och i norr fanns dessutom storbygden i Tierp” (Lindström, 229-230). Den stora Hågahögen från bronsåldern som innehöll guldföremål är det enda exemplet i Uppland där en hövding förmodligen kontrollerat flera gårdar. Att det ska ha funnits en hövding i Köping under bronsåldern tror jag inte dugg på. På järnåldern, mellan Hedströmmen och Kolbäcksån, fanns det 8-9 bygder (Tervalampi). Inte ens kungen/drottningen vid Anundshög på järnåldern kontrollerade området mellan Kolbäcksån och Sagån, utan enbart 5 närliggande bygder kring Anundshög (Tervalampi). Endast två platser i Västmanland liknar Hågahögen; jätteröset vid Värpeby i Kolbäcks socken (raä 5, T. Zachrisson, 55), möjligen från järnåldern, kan ha kontrollerat några gårdar i dess närhet och storhögen vid bronsålderskomplexet vid Lärkkärret i Kärrbo socken (raä 6).
Jag påstår att det är rena fantasier om att det skulle funnits bondebygder i form av små hövdingedömen under bronsåldern i Dalarna. Rösena från de påstådda hövdingedömen från bronsåldern i Dalarna stämmer överhuvudtaget inte på rösenas lägen hur bönder som levde nere vid Mälaren begravde sina döda vid gården, som till exempel gårdsgravfältet vid Vedbo (Västerås raä 118), Skiljebo (Västerås raä 475) eller Hornåsen (Rytterne raä 1) i Västmanland. Bönder begravde inte sina döda på öar, vid uddar eller näs i sjöar. Gravar på öar är ett typiskt gravskick för jägarbefolkning genom årtusenden, likaledes att begrava på uddar (Sundström, 21-27, Tervalampi 2016, 20-29, 32, 35-37, 44-45, 114-118, Zachrisson 1997, 50-52, 195-200, 221-228, Zachrisson 2004, 22-24, 32-34, 46-50).
Andersson, Berit 2003. Laxforsen. Konsekvensanalys av RAÄ 332, hällristning, vid Öre älv, Nordmaling socken och kommun, Västerbottens län. Västerbottens museum
Bennerhag, Carina. 2012. Samhälle i förändring – järnålder i Norrbottens kustland. Arkeologi i Norr 13. Umeå universitet. 2012.
Bennerhag, Carina 2013-01-11. Vivungi – ett eldorado i Norrbotten!
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/01/11/vivungi-ett-eldorado-i-norrbotten/
Carlsson. Eva 2016. Gården och landskapet. Arkeologi i Dalarna – Dalarna 2016. S. 296-327
Lindström, Jonathan 2009. Bronsåldersmordet. Norstedts. Stockholm
Mulk, Inga-Maria 1994 Sirkas – ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis, 6. Umeå.
Eleonor Norgren 2016-12-14. 2000 år gammalt järn skriver om historien. Sveriges Radio P4 Norrbotten. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6588255
Serning, Inga 1966. Socknens förhistoria. Rättvik 1:1. S.11-57
Sundström, Jan 1997. Järnålder i fångstlandet.Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Monographs 4, Statens historiska museum. Stockholm. S. 21-40
Tervalampi, Jouni (manus under arbete) Utan titel
2016. Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen. Eget förlag. Tryckt på Vulkan media.
Zachrisson, Inger 1997. Fångstmarker och fjäll, Varför samiskt?, Möten mellan människor, Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Monographs 4, Statens historiska museum. Stockholm. S. 46-52, 189-220, 221-234
2004. Idre sameby – sydligast i Sverige. Idre sameby – Med historiska spår i framtiden. Bokserie Gaaltije 3. Idre/Östersund. S. 11-50.
Zachrisson, Torun 2009. Del 2. Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen. Vetenskapligt program 2009. Kulturmiljövård Mälardalen Skrifter 1. Västerås. S. 23-116
GAMMAL FÖRLEGAT SYN PÅ SAMER I BOK OM DALARNA
Jouni Tervalampi 14 januari 2017
Förlorad kunskap
Dalarna brukar beskrivas som det svenskaste av alla landskap med dalkullor och midsommarkransar. Dalkullor och dalkarlar på 1800-talet hade större kunskap om samer än vissa arkeologer på Dalarnas museum. På 1830-talet pekade kullor och dalkarlar ut stensättningar vid sjön Hinsen och sade att det var gravar efter ”lappar”, samtidigt som den sista renskötande samen, Anders Nilsson med familj, vandrade i Dalarna och Hälsingland. I läroboken Svenska folkets historia. Till Gustaf Vasa (1832) , återgivit i Möten i gränsland (1997, Zachrisson sid 197) står det:
Vid Finnbo fäbodar, invid sjön Hinsen i Svärdsjö och Sundborns socknar, finns små gräsbevuxna jordgrafvar, som folket kallar Lappgrafvarne.
Stensättningarna grävdes ut 1963 och en stensättning är daterade till 1000-talet. (Serning, 48)
Gammal förlegad syn på samerna i presenteras årsboken Dalarna 2016 – Arkeologi i Dalarna. Arkeologen Joakim Wehlin menar i artikeln ”Fångstmarkens folk” om fångstmarksgravar att ”Det är därför näst intill omöjligt att klargöra huruvida det rör sig om samiska grupper som tar upp norröna influenser eller tvärtom”. Det tycker jag finner mycket märkligt, då det är väldigt tydligt hur bönderna och jägarbefolkning begravde sina döda på brons- och järnåldern (Tervalampi, 20-37, 114-118, Tervalampi ), dessutom vet vi väldigt bra vilka bondgårdar som fanns i olika landskap genom skriftliga källor och skattelistor. Vikingatida gårdar upphör inte i tomma intet utan har nästan 100 procent en fortsättning in i medeltiden (Tervalampi).
Wehlin tillhör till en yngre generation med ett gammalt synsätt om samer som bland annat arkeologen Evert Boudou företrädde med om att fann man föremål tillverkade av skandinaver, eller ett tamdjur, i en fångstmarksgrav så måste det vara bönder. (Baudou. Zachrisson 2016, 46-62)
Wehlin tar inte upp när samer uppstod i Dalarna, utan hans tolkning är en variant på Åke Hyenstrands artikel i Historiska nyheter Nr 33 1989 där ”samer” finns tryckt på en av hans kartor om de så kallade fångstmarksgravar i Dalarna. Hyenstrands tolkning var att bönder flyttade ut till skogssjöarna på vikingatid där fångstmarkagravarna låg. Wehlin menar att det sker på 500-talet och tar upp fångstmarksgravar från yngre järnåldern vid Hästudden vid sjön Amungen i Rättvik socken, Örviken vid Tisjön i Malungs socken, Korsnäset vid sjön Björken i Grangärde socken och Norra Bredsundsnäset i Transtrands socken.
Samerna trängdes undan på 500-talet i Dalarna
I artikeln ”En vendeltida skida från Vålberget i Malung” i Skinnarbygd 2015 skriver Wehlin: ”De äldre gravarna innehåller fynd som mer tydligt kan kopplas till jakt och fångst emedan de yngre gravarna i större utsträckning kan kopplas till jordbruk och den norröna ideologin och samhällssystem”. Läser man mellan raderna i boken ser jag att Wehlin inte anser att samer kunde framställa järn och vara smeder. Att arkeologer funnit svärd i gravar tyder på att bönder begravts i graven. Att arkeologer funnit ben från häst och får/getter i gravar. Och ett fall, Hästudden vid sjön Amungen, hade den döde begravts i en gravhög med med hammare, täng, möjligen ben från häst. Då måste det vara skogsbönder som har kört bort samerna från samma område. Han menar att samerna inte bytte till sig enstaka hästar och får och kunde bedriva fårskötsel, klippa fåret och spinna ull.
Trots att Wehlin erkänner att man INTE har funnit eneggade svärd, smedsverktyg, träsnickeri och kammakeri i Dalarnas odlingsbygd vid älvdalarna menar han att skogsbönder hade en egen typ av skidor (Wehlin 2015, 43) och begravda sina döde likt sina bortdrivna samer på uddar vid sjöar och inte vid bondgården.
Det mest märkliga är att inga av Wehlins skogsbönder på yngre järnåldern vid Tisjön, Horrmundsjön och Amungen finns som byar på 1500-talet. Däremot finns ett samiskt viste Lappkojsholmarna i sjön Amungen.
Baudou, Evert 2002. Kulturprovinsen Mellannorrland under järnåldern. Namn och bygd 90. (s. 5-36)
Hyenstrand, Åke 1985. Förhistoria och medeltid – sju skisser. Historiska nyheter Nr 33 1985, s 16
Serning, Inga 1966. Dalarnas järnålder. Stockholm
Tervalampi, Jouni (manus under arbete) utan titel
2016. Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen. Eget förlag. Tryckt på Vulkan media.
Wehlin, Joakim 2015. En vendeltida skida från Vålberget i Malung, Skinnarbygd. Malungs hembygdsförenings årsbok 2015.(s. 33-45)Zachrisson, Inger 1997. Varför samiskt? Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Monographs 4, Statens historiska museum. Stockholm (s. 189-220)
2016. Gränsland : Mitt arkeologiska liv. Ordvisor förlag
ARKEOLOG SKREV EN BOK OM SITT YRKESLIV
Jouni Tervalampi 2016
Arkeologen Inger Zachrisson har skrivit boken Gränsland : Mitt arkeologiska liv (2016). Ord&visor förlag. Boken är 22 x 28, 5 cm stor i färg, 114 sidor med 92 fotografier/illustrationer. Snyggt formgivet av Inger Kåberg.
http://www.ordvisor.se/shopping/product_details.php?product_id=700
Läsa mer: Thomasson, Lars 2010-10-01. (Recension). Sameforskare sätter punkt. NSD (sid 23)
Lyssna mer: Kejonen, Olle 2016-101-10. Nu knyter hon ihop säcken. Sameradion & SVT Sápmi.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6535836
Inger Zachrisson blev förvånad när hon fick ett stipendium från Torsten Jankes minnesfond av Kungl. Gustaf Adolfs Akademien. Hon skriver:
”Jag trodde inte att jag under min livstid skulle få uppleva ett sådant erkännande från det akademiska Sverige, Prispengarna är grundplåten till tryckningen av Mitt arkeologiska liv.”
Det gjorde hon rätt i! Boken är intressant, lättläst, spännande och avslöjande. Läsekretsen är arkeologer, de som är intresserade av samisk historia och den som är nyfiken på alla intriger inom den akademiska världen. Många avslöjande om vad som egentligen hände.
Att Zachrisson inte trodde på att hon skulle få ett erkännande från den akademiska världen var att hon ifrågasatte äldre fynd om de verkligen var skandinaviska, utan samiska. De främsta kritikerna var arkeologerna Evert Baudou och Per Ramqvist på den svenska sidan, pkus nårga norska historiker.
Zachrisson intresse för arkeologi om samisk historia vaknade då hon arbetade på Västerbottens museum då hon grävde ut en samisk björngrav, tillsammans med osteologen Elisabeth Iregren. Mörträskfyndet från en samisk offerplats kom att bli Zachrissons avhandling, tillsammans med sin man Sune besökte de samiska offerplatser runt i Lappland. Hon for till museet i Novgorod i Sovjetunionen för titta på liknande föremål som man har funnit på de samiska offerplatserna. Avhandlingen skulle ha getts ut på Uppsala universitet, men kom att ge ut på Umeå universitet med hjälp av Evert Baudou.
Aha-upplevelse och igenkännande ledde till ett samiskt gravfält där renskötare låg begravda. 1979 visade lokalhistorikern Bertil Eriksson från Storholm i Lappland ett bältesbeslag för Inger Zachrisson som ritade av beslaget. I källaren på Statens historiska museum drog hon ut lådan med fynden från Vivallen i Härjedalen och kände igen föremålen från samiska offerplatser. ”Gravarna på Vivallen måste helt enkelt vara samiska!”. skrev hon i boken.
Evert Baudou har den teorin att gränsen mellan samer och skandinaver gick i norra Jämtland och norra Ångermanland från 1000 f. Kr till nutid. Han och en arkeologistudent hade varit en vecka vid Vivallen för att leta efter boplatsen men misslyckades. Han avrådde Inger Zachrisson att leta efter boplatsen. Hon och hennes team lyssnade inte på Baudou utan var en av de första arkeologerna att använda georadar. De fann två härdar (eldstäder) från två kåtor och en avlång fördjupning som visades vara en grav. Det blev ett stort genomslag i media. I boken tolkar Zachrisson att kåtorna är en renägares familjs viste, som generation efter generation begravde sina döda från 800-talet till 1200-talet. Tamrenskötseln fanns redan på 800-talet i Härjedalen. Sedan kom Inger Zachrisson och Evert Baudou stå på olika sidor vid ”Härjedalsmålet”, hon på samernas sida och han på markägarnas. Per Ramqvists utlåtande om Zachrissons ansökan om projektet ”Möten om gränsland” ledde till att ansökan avslogs. Zachrsisson överklagade med motivering att Ramqvist var partisk ledde till att hon fick ett positivt besked.
Zachrisson tar även upp hur hon blev arkeolog, kvinnliga arkeologer, redaktör för Historiska Nyheter, då hennes texter om samer på utställningen på Historiska museet ändrades till ”fångsfolk i norr”, då hon som kurir med dyrbara föremål flyg till andra museer i Europa och mycket mer.
FINLAND LÅG I HÄRJEDALEN
Eller, snarare att Härdalar var en del av Finland.
Arkeologen Inger Zachrisson och etnologen Ingvar Svenberg är orsaken till mitt eget intresse av samer. Jag är ju uppvuxen i Surahammar och där finns en sägen (Grau 1754/1904) att Suraborgen och Olberga (Olofbärga – där Olof härbärgade) har en anknytning till norske vikingakungen Olov Haraldsson, senare Olof den helige. I boken Möten i gränsland tar Zachrisson upp att Olof kom i strid med ”finländarna” (samerna) i ”Härdalen” i Härjedalen.
I Gränsland : Mitt arkeologiska liv tar Zachrisson upp att Vivallen uppstod som en renskötarfamiljs viste mellan ca 800-1200-talet. Man kan säga att renskötarfamiljen bodde i Finland (samernas land). Flera finska språkforskare menar att Olof Haraldsson tredje strid vid Härdal mot finnländarna skedde vid Hirdal, Ingå socken, i västra Nyland.
På 1000-talet pratade man finska i sydvästra Finland. Något fornnordiskt Härdal fanns inte i Finland. Dödsstöten för att Härdal inte låg Finland kommer från den finska språkforskaren, Johan Schalin, i artikeln ”Scandinavian-Finnish Language Contact in the Viking Age in the Light of Borrowed Names” från boken Fibula, Fabula, Fact. The Viking Age in Finland (2014) där han skriver:
The first mention of Ingå´s Hirdal is from 1540, Hijrendaall. . .The name is thus not phonologically consistent with ON Herdalar.
Exakt ljudlikt är ju däremot Herdal på Olaus Magnus “Carta marina” från 1539.
En vikingatida norsk skald, i det här fallet Sigvat Thordarson (ca 995 – ca 1045), skulle aldrig benämna en finsktalande person som “finnländare”, utan som “kvän” och bodde i Kvänland. Thordarson som tidvis bodde i Olof Haraldsson hem i Trondheim visste mycket väl att Härdalar låg på andra sidan fjället.
Läsa mer: Grau, Olof 1904. Beskrifning öfver Wästmanland 1754. VLT
Fredriksson, Yngve 1997. Tusenårig rastplats i Sura. Jouni Tervalampi undersöker berättelserna om Olof Haraldsson. Vestmanland Läns Tidning, Lördagen den 2 augusti 1997. (s.20)
FÅGELFORMAD HÄNGE FUNNEN PÅ SAMISK GRAVÖ ELLER OFFERPLATS
På ön Puhjonsaari i Vesilahti i Tavastland i har man funnit en trehövdad fågelhänge som tros vara från 550-800-talet. Att fyndet gjorde på en ö tyder på att det kan komma från en grav och då handlar det om en samisk gravö, eller offerplats.
Läsa mer: Aarreharrastaja Reijo Hyvönen löysi saaresta yli tuhat vuotta vanhan uhriesineen – arkeologi pitää löytöä ainutlaatuisena. HS:fi
http://www.hs.fi/kulttuuri/a1448429498409
SAMISKA GRAVAR FUNNA OCH FÖRSTÖRDA I KAJANALAND I FINLAND
Vid Märönkalla i Suomussalmi i Kajanaland i Finland har en privatperson med metalldetektor (ej tillåtet i Sverige) funnit en samisk grav/ar med tre yxor, flera knivar, smälta glaspärlor. Tyvärr har privatpersonen förstört det samiska fyndkontexten med att han har grävt sönder gravarna. Ingen jordbrukarbebyggelse fanns i de här områdena för 900-1000 år sedan. Av fyndmaterialet tycks det minst handlat om minst tre gravar som blev förstörda. Ett av knivfodralen har mönster som tyder på handelskontakter med karelarna som då levde vid Ladogasjön.
Läsa mer: Helsingin Sanomat 2015-11-18. Ristiretkien aikaisen naisen hauta löytyi Suomussalmelta – Löytö kertoo Suomen 1000-luvusta.
http://www.hs.fi/kulttuuri/a1447831486901
Karta Suomusalmi i Finland.
SAMERNA BYTTE TILL SIG SVÄRD OCH DEKORADE HANDTAGEN
Status hos samerna var att bära svär. Ett mode som går tillbaka till 500-talet. Samer bytte till sig svär. Nu har det andra samiska svärdet med ornerade handtag hittats. Det låg i Jämtlands museum samlingar. Svärdet kom från en samisk grav från Skäckerfjällen i Jämtland. Mönstret på handtaget var typiska det samiska flätbandsornamentiken. Även handtaget på svärdet från Röstahammar i Jämtland har samisk ornamentik.
Läsa mer: Holm, Olof 2015. A Viking Period Sword from Skäckerfjällen with a Decorated Antler Grip. Fornvännen 4/2015 (s. 289-290)
SAMEN SOM ALDRIG BYGGDE KLART SIN BÅT 775 e. Kr
Jouni Tervalampi 2015
Finn var ett äldre ord för same och var en vanlig benämning på samer i Norge. Vintern 774/775 e. Kr. högg en same vid Finnemoen (finnen vid mon), från västra delen av Nœrøy, ned en tall längre in i landet i NordTrøndelag i Norge. Den tolv meter långa tallen fördes ut till Finnemoen där samen högg ut ett bottenbord med köl och klamp till ett spann ur ett stycke till en tolfäring, en båt med fembordsrum för sex roddare. Han lade bottenbordet i en grund sjö för att han senare skulle arbeta vidare på den. Men den blev kvar där. Orsaken kan vara flera: 1. Den samiska båtbyggaren dog. 2. Beställaren av båten dog eller drog sig ur av någon anledning. 3. Okänd orsak.
Läsa mer: Sylvester, Morten 2009. Et båtveft fra merovingertid? Spor nr 2 2009
SPOR – Nytt fra fortiden http://www.ntnu.no/vitenskapsmuseet/spor
SÄLEN I DALARNA VAR DET RIKASTE SAMISKA OMRÅDET PÅ 500-700-TALET
Jouni Tervalampi 2015
Det var samernas förfäder som uppfann skidan. När du åker ned på backarna i Sälenfjällen eller när du står vid startfältet vid Vasaloppet står du på historisk samiskt område.
Vid Tisjön och Horrmundsjön, söder och norr om Sälenfjällen, ligger de rikaste samiska gravarna från 500-700-talet i hela norra Fennoskandia. Arkeologen Inger Zachrisson menar att ”Horrmunden-området i Dalarna kan ha varit ett centralt uppsamlingsområde för pälsverk i Mellanskandinaviens inland.” Här finns de rikaste gravarna kopplade till jakt- och pälshantering och fina smycken och järnföremål som samerna bytt till sig från svear, hedmarksbor och andra samer som var specialiserade på järnhantering. En kvinna som låg begravd vid Horrmundsjöns strand var en nåjd. En annan kvinna var en jägare, då en pilspets låg i graven. Egentligen inte så konstigt, om mannen i familjen dog var det viktigt att hustrun kunde skaffa mat till familjen.
Läsa mer: Zachrisson, Inger 2007. Några sörsamiska kvinnor från forntid – de arkeologiska fynden berättar. Åarjel-saemieh – Samer i sør. (s. 7-20)
https://www.academia.edu/4290081/N%C3%A5gra_s%C3%B6rsamiska_kvinnor_fr%C3%A5n_forntid_-_de_arkeologiska_fynden_ber%C3%A4ttar
Zachrisson, Inger 2014. Okänd och misskänd – skinnskrapan R. 416. Arkeologi i norr 14. (s. 41-66)
https://www.academia.edu/7007651/Ok%C3%A4nd_och_missk%C3%A4nd_skinnskrapan_R._416._Ombytta_k%C3%B6nsroller_i_Mellanskandinaviens_yngre_j%C3%A4rn%C3%A5lder_Arkeologi_i_Norr_14._Red._Per_H._Ramqvist._Ume%C3%A5_s._1-26
KIRUNAS GRUVSDISPONENT HJALMAR LUNDBOHM VAR RASBIOLOG
Jouni Tervalampi 2014
Kirunas gruvdisponent Hjalmar Lundbohm (1855-1926) var rasbiolog och lät samer och tornedalningar få gratis läkarundersökning mot att hans läkare fick mäta deras skallar. Han var motsvarigheten till brukspatronerna då Lundbohm kontrollerade allt i Kiruna mellan 1900-1920.
– Redan 1907 skrev Hjalmar Lundbohm två promemorior direkt till civilministern i frågan om segregeringspolitiken mot samerna, sade författaren Curt Persson till boken På disponentens tid (2014) till Luleå tekniska högskolas hemsida.
En av Lundbohms hantlangare var arkeologen Gustaf Hallström (1880-1962). Det var Lundbohm som bekostade många av Hallströms forskningsresor. Att arkeologen Gustaf Hallström arbetade i rasbiologins tjänst råder det ingen tvekan om. Han fotograferade och mätte samer, grävde upp samiska skelett som fördes till Uppsala anatomiska institut. Från Kolahalvön grävde Hallström upp 27 kranier från samiska begravningsplatser som skickades till Uppsala anatomiska institut vilket bekostades av Hjalmar Lundbohm.
Luleå tekniska högskola. 2014-10-23. Forskningsresultat i ny tv-dokumentär. Ltu.se
http://www.ltu.se/research/subjects/Teknikhistoria/Nyheter-och-aktuellt/Forskningsresultat-i-ny-tv-dokumentar-1.122610
Henriksson, Sven-Åke 2014. ”Kungen av Kiruna” skapade LKAB. Kvällstunden Nr 46 2014.
Tervalampi, Jouni (Planerad utgivning 2015) Arkeologen Gustaf Hallström i rasbiologins tjänst. Då kolonialmakten Sverige förtryckte samer.
SAMISKA TRUMMOR HADE REGLER
Jouni Tervalampi 2014
Hos sydsamer fanns det minst två typer av trummor, familje- och nåjdtrummor. Att tillverka en trumma var inte bara att placera figurer hur som helst. Utan det fanns regler inom Åselesamerna var figurerna fick placeras. Figuren för nåjd placerades kring klockan 6-8. Det var bara nåjdtrummor som hade symbol för nåjden. Kyrkbyn placerades i övre högra delen.
Läsa mer: Tervalampi, Jouni Opubliserad Sydsamiska trummor hade regler.
KÄND ARKEOLOG VAR NAZIST OCH GJORDE SKALLMÄTNINGAR PÅ SAMISKA KRANIER. GUSTAF HALLSTRÖMS TOLKNINGAR ANVÄNDES VID RENBETESMÅL
Gustaf Hallström var arkeolog och nazist. Det menar historikern Magnus Alkarp. Hallström grävde upp samiska skelett på många platser i Norden och Kolahalvön. Nu är det dags att omvärdera utgrävningar syfte och tolkningar.
Magnus Alkarp kritiserar arkeologen Evert Baudous biografi omGustaf Hallström som utgavs 1987.
I Sveriges Radio Kulturnytt (14 januari 2014) fick Evert Baudou frågan:
– Men en viktiga fråga går det då att skilja ideologi från de vetenskapliga rönen från den tiden?
– Nej, det kan jag inte se att det gjorde. Hans böcker som han publicerade om hällristningar och en del om utgrävningar och likaså om de samiska offerplatsfynden. Det är vetenskapliga publikationer där han inte tar upp sådana värderingar, sade Evert Baudou till Sveriges Radio Kulturnytt.
Det stämmer inte alls. Gustaf Hallströms utgrävningsrapports tolkning av det samiska skelettgravfältet i Vivallen i Härjdalen användes av Fastighetssägarna i Bergs kommun mot Tåssåsens sameby i Östersunds Tingsrätt 2005. Där var Evert Baudou fastighetsägarnas arkeologiska expert. På sidan 235 står det:
Vivallen blev på sin tid utgrävd av den kände norrlandsarkeologen Gustaf Hallström och denne avvisar uttryckligen att det är samer som ligger begravda där.
Alkarp, Magnus 2014-02-07. Så vill Umeå hylla en inbiten nazist. DN Kulturdebatt.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/magnus-alkarp-sa-vill-umea-hylla-en-inbiten-nazist/
Ersare, Love 2013. Var var Gustaf? Västerbotten
http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/VB/13_4_vasterbotten.pdf
Västerbottens Museum Fler länkar till media om nyheten
http://www.vbm.se/sv/se-and-gora/kalendarium/gustaf-was-here.html
Lantto Heldebro, Freja 2014-01-14. Var Gustaf Hallström nazist? ”Beläggen saknas”. Sveriges Radio Kulturnytt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5784255
VEM VAR FLICKAN SOM BEGRAVDES I EN GROTTA I POLEN?
Jouni Tervalampi 2021
Vem var flickan som bgeravdes med en bofink i munnen i en grotta i Polen på 1650-talet? Ett okristet gravskick.
Nu har polska arkeologer tolkat att det kan vara en dotter till en finsk eller karelsk soldatfamilj. Men kan det vara en dotter till en samisk soldatfamilj, då det är känt att samer begravde sina döda i grottor, vilket inte är känt bland finnar och karelare.
Gustav II Adolf hade samiska soldater i armén och i flottan. Under svenska kungen Karl X Gustavs fälttåg , under åren 1655–1657, låg svenska armén med trupper från Finland och Karelen som då var en del av Sverige vid slottet Ojców. Flickan hade hittats i Tunel Wielki grottan nära Krakow. Flickan hade mtdna J1b2.
KUSTLABYRINTER VAR TILLÄGNADE JUNGFRU MARIA
Jouni Tervalampi 2014
Jungfru Maria hade en betydligt större roll i den katolska tiden är vad forskarna tidigare trott, enligt Jonas Carlqvist i artikeln ”Maria en bortglömd förebild” i tidskriften Forskning & Framsteg Nr 9 2014.
I tidskriften om labyrinter Caerdroia 43: 2014 finns det två intressanta artiklar om kustlabyrinter som överbryggar varandra. Den svenske arkeologen Christer Westerdahl har skrivit artikeln ”The Stone Labyrints of the North” och den ryske labyrintforskaren Vyacheslav Mizin har skrivit ”Dating the Stone Labyrints of Artic Labyrinths”. De äldsta kustlabyrinterna är daterade till 1300-talet då katolska kyrkan stod som högst i Sverige. Kustlabyrinter finns inom ett begränsat område tillhörande dåtida Sverige, plus i Vita havet och efter Kolahalvöns och Finnmarks kuster. Christer Westerdahl menar att man ska koppla labyrinterna till jungfru Maria. I Finland går labyrinter under namnet Jungfrudanser. Helgonet Maria var fiskarnas beskyddare. Kristna katolska fiskare byggde dessa labyrinter med ett kors i mitten för att de drunknade själarna – gasten – skulle hitta hem i sin förvirrade resa och få frid. Labyrintforskaren Vyacheslav Mizin menar att labyrinter i Vita havet och efter Kolahalvöns och Finnmarks spreds från Bottenhavet via handelsleder till Vita havet. Där tog kristna pomorska fiskare över traditioner och byggde de efter kusterna.
De kristna katolska fiskarna uppförande av labyrinter till Marias skulle påverka kustsamerna i Finnmark, kring Vita havet och runt Bottenhavet och Kvarken på många olika sätt: de byggde egna ringformade anläggningar som en motreaktion mot kristendomen eller en inspiration av labyrinter, eller båda delarna. Samtidigt fick Mariadyrkan ett stort genomslag hos samiska kvinnor.
Tack till John Kraft för tipset och häftet.
AUGUST STRINDBERG HAR INGET SAMISKT URSPRUNG PÅ SIN MAMMAS SIDA
I en artikel av Magne Ove Varsi beskriver han den kände svenske författaren August Strindberg (1849-1912) utseende som typiska samiska drag med hög panna, höga kindknotor och smal haka och ansiktet påminner mer om hans mors utseende. I ett brev, daterat till 20 februari 1891, till Ola Hansson som var Strindbergs förläggare i Stuttgart i Tyskland skriver han:
”Hämdfull som en Lapp-Finne, som jag är!”
Magne Ove Varsi skriver om August Strindberg mammas bakgrund:
”Slektsforskningen bryr seg lite om henne. Etternavnet Norling, er benyttet av samer, og moren bar familienavnet Bergström, et ledd dypere i slekten finner vi Arvesdotter, Larson og Åbom. Så stopper alt opp.”
Nej, August Strindberg har inget samiskt ursprung på sin mammas sida. Det utreddes redan 1956 av Erik Hellerström. Strindbergs morfars farfar och morfars farmor var Johan Gustaf Norling (1743-1808) och Anna Arvedsdotter (1749-1821). Johan Gustaf Norling var född 1743 och var kakelungsgesäll i Stockholm 1777. Anna Arvedsdotter var född 1747 i Halland.
August mormor hette Johanna Ulrika Bergström (1798-1855) och hennes far var Johan Jansson Bergström (1767-1822) och var den som tog namnet Bergström. Hans far var Jan Jansson i Stora Lottorp i Taxinge socken i Södermanland.
August Strindbergs mormors mor hette Ulrika Vilhelmina Åbom (1778-1826) vars far hette Erik Larsson Åbom (1709-okänt) och var född i Gryt socken i Östergötland.
Läsa mer: Hellerström, Erik 1956. Släkt och hävd Nr 3 1956. (s.105-110)
Magne Ove Varsi 2010-08-25. Strindberg– av samisk ætt. Gáldu.org
http://www.galdu.org/web/index.php?odas=4707&giella1=nor
SKOGENS HISTORIER I GÄSTRIKLAND OCH HÄLSINGLAND 2001-2007
Jouni Tervalampi 2012
Mellan 1999-2007 gavs det ut ett mindre bok Skogens historier varje år om spännande fynd från projektet ”Skog och Historia” i Gästrikland och Hälsingland. Jag såg av en tillfällighet i en arkeologisk rapport från Kulturmiljövård och i källförteckning fanns en artikel av Ronnie Jensen om ”Lappgraven” på Bolleberget från Skogens historier 2 (2001). Jag mejlade Ronnie om han kunde kopiera artikeln, men jag fick en hel godispåse med artiklar kopierade i färg. Jo, jag tackar! Ronnie hade kopierat 1-3 artiklar ur varje nummer som han trodde kunde intressera mig. Det gjorde det verkligen!
”Lappgraven” på Bolleberget handlar om en same som hade dött då han hade åkt skidor nedför Bolleberget utanför Bollnäs och dött. De som passerade hade slängt en gren när de passerade platsen och ett offerkast hade uppstått. I samma nummer har Bo Ulfheim skrivit om ”Groparna på klapperstensfältet” vid Kavelbrotjärnen i Njutånger och om Mannen i Tyskgrottan. Vem var han? En händelse från Andra världskriget.
På 1800-talet var det så många vargar att man i Västmanland hade en lag som tvingade varje socken att anlägga en varggrop. Om varggropar och vargjakt skriver Bo Ulfheim i artikeln ”Ingen rädder för vargen här” i Skogens historier 3 (2002).
I Skogens historier 4 (2003) skriver Greger Brennström i artikeln ”En skräckens plats” om en avrättningsplats i Gästrikland och några som blev avrättade där. I samma nummer skriver Leif Andersson om ”De samiska spåren i landskapet” Hälsingland, bland annat kultplatsen/sejten Lappkyrkan (Lapparnas kyrka) nära Strömbacka, lämningar knutna till Lapp-ortnamn och sockenlappar.
I Skogens historier 5 (2004) skriver Leif Andersson om ”Liggande hönor” i artikeln med samma namn och om dess olika typer som vilstenar och gungstenar, naturbildningar eller människans verk, linjer i landskapet, som gränsmarkeringar, blekingehönor, vid samiska kultplatser och om två liggande hönor i Hälsingland.
Mitt i Västerås i Västmanland finns en liten bergknalle där den sluttar norrut med en glansig ränna likt en rutschbana med skålgropar. I Populär Arkeologi Nr 4 1995 skrev Örjan Hermansson en artikel om slipade rännor att de Alperna var knutna till fruktbarhetskult, att kvinnor som åkte rutschbanor kunde lättare bli gravida. Nu har man i Sverige funnit att det även här finns folkminnesberättelser som berättar samma sak. Ronnie Jensen skriver om sådana slipade berghällar och fruktbarhetskult i Skogens historier 6 (2005) i artikeln ”Se upp i backen!” om tre platser i Gästrikland. Leif Andersson skriver om ”Flottning mot Strömmen”
I Skogens historier 7 (2007) skriver Benedict Alexander om tre lämningar som kan vara knutna till skogssamisk kultur. Mellan sjöarna Tälningen och Mållången hade en skogssame söder om Alfta i Hälsingland, enligt en sägen, byggt ett hus under ett stort stenblock med en utskjutande häng på 1600-talet. Idag finns ett rekonstruerat hus på samma plats. Stenen går under namnet Lappstenen. Vid Blistermyrberget väster om Kilafors ligger ett runt röse, cirka 8 meter i diameter mot ett större stenblock. Det kan vara grav, men kan vara en samisk offerplats.
Maria Björck skriver om fornlämningar vid klapperstensfält vid Gästriklands och Hälsinglands kuster i artikeln ”Spår i klapper” och Greger Bennström skriver om fäbodristningar på stenhällar och på träd.
SAMISKA HELIGA BERGET VID SÁPMI VIENA
Av Jouni Tervalampi 2010
En arkeologsk expertutlåtande kan göra ett heligt samiskt berg till ett stort stenbrott.
Av Jouni Tervalampi juli 2010
Anundshög är ett tillhåll för många olika människor, folk som har uppfattat att Anundshögen skulle dölja ett raketbas för UFO:n, slagrutare som har målat röda streck på stenar till ett av skeppsättningarna för visa olika nivåer av energi och människor som tror att högen uppfördes på 500-talet, eller på 900-talet. Anundshögsområdet är alltså ett turistmål för alla olika typer av besökare. Ett välbesökt sådant. Det höll på bli ett katastrofområde där det skulle brytas stenar och krossade grus intill Anundshögsområde. Företaget NCC ville anlägga en bergtäckt intill Anundshögsområdet i början av 2000-talet. NCC tog sitt förnuft och skrinlade planerna för de insåg vilken dålig ”badwill” det skulle ge företaget. Det skulle förevigt bli förknippat med företaget som förstörde Anundshögsområdet. Nu pågår en liknande händelse i ryska Karelen. Dennna gång handlar det om ett samiskt heligt berg.
Det heliga samiska berget Vottovaara i ryska Karelen är hotad
Det samiska heliga berget Vottovaara i ryska Karelen är hotad av stenbrytning. Berget intill Vottovaara heter ”det döda berget” och snart kan Vottovaara vara ännu dödare, eller som upptäckaren av Vottovaara Sergei Simonjan säger till aif.ru: ”berget kommer förvandlas till en stor tratt”.
Sergei Simonjan sade till aif.ru 2007:
– Arbeten som skall utföras vid 6 km från Vottovaara och hotar att förstöra den unika monumentet kan börja så tidigt som denna månad. . .Så vitt jag vet, nu planer på att utveckla en annan karriär ca 7-10 km norr om Vottovaara. Vottovaara är omgiven på alla sidor, men för henne innebär det en säker död.
Redan nu bryter företaget PromQuartz kvarts vid två stenbrott kring Vottovaara. Redan 1996 skyddsklassade berget Vottovaara av ryska republiken Karelen. När ”money talks” betyder skyddet ingenting. Initiativtagaren till uppropet Nikolay Fyodorov och Maria Fjodorova för Vottovaaras bevarande anklagar experterna i GAP:s, som består av geologer, biologer och två arkeologer, för att gå i ryska republiken Karelens ledband. Där de menar:
Det ryska samhället misstänker starkt att karelska tjänstemän till stöd med utvalda karelska forskare, göra allt för att förhindra att staten bevarandet av Vottovaara berget.
Kanske är det sant. Det kan också vara att den anlitade arkeologen har stora bristfälliga kunskaper om samer och samiska seiter. Vidare skriver Nikolay Fyodorov och Maria Fjodorova på sin sajt:
Om GAP analysrapport godkänds av högre myndighet, kommer nästa steg att upphävandet av det dekret som utfärdades år 1996 om bevarande av helgedom på toppen av kullen.
Vottovaara
Vottovaara (fi. Vuottovaara) är berget där en massa märkliga stenformationer finns; flertal med ansikts-, fågel- och djurliknade stenformationer. Det är två berg som ligger intill varandra, Vottovaara (Bottenberget) med sina 417 meter över havet och ”Döda berget” med sina 265 meter över havet, som ligger fem kilometer sydost om Vottovaara. Namnet ”det döda berget” och har inget med med berget med stenarna. Namnet uppstod under finska Fortsättningskriget, som ryssarna benämner som det De stora fosterländska kriget under Andra världskriget. Det var den ryske partisan brigadgeneralen IA Grigoriev som med sina mannar kämpade skogarna kring det 265 meter höga berget mot finnarna i slutet av juli 1942. De ryska partisanerna förlorade över hundra man och även brigadgeneralen IA Grigoriev stupade när de försvarade berget.
Arkeolog dömer ut Vottovaara som ett heligt samiskt berg
I GAP:s expertgrupp ingick arkeologerna Nadežda Lobanova och Mark Kosmenko från Karelska Research Centret vid Petrozavodsk i ryska republiken Karelen. Nadežda Lobanova har redan dömt ut Vottovaara som ett heligt samiskt berg. I artikel ”Sten på sten. Seiterna på Vottovaara skapades inte av människor” (12 januari 2009) för en ryskkarelskt media har hon dömt ut Vottovaaras stenformationer. Det hon bygger på var att en grupp geologer från Sankt Petersburg fick i uppdrag att leta efter fornminnen cirka 15 kilometer kring berget Vottovaara. (Vore det inte bättre att ha anlitat en arkeolog som var specialist på samisk kulturmiljö att inventera området?). Lebonova skriver: ”Geologens har dragit slutsatsen att det är fysiska objekt. Sådana stenar finns överallt i de artiska områdena, där glaciären har passerat.”
Jag tror också att de flesta jordfasta stenblocken är ett arv från inlandsisen, bland annat fig. 24, 25, 26 och 36 i arkeologernas rapport. Däremot anser jag att de små uppallade stenar fig 28, 29 och 32 är skapade av mänskliga händer, då av samiska händer med hjälp av hävstänger (med tillägg att någon kan vara nutida copycats. Det bör jämföras med de äldsta fotografier som är tagna av arkeologen Mark Shahnovich och lokalbor innan den stora turistvågen började efter 1993).Vottovaara ligger långt över Högsta kusten dit inga havsvågor kunde spola bort leran och smågruset under stora stenen och då kom att ligga på mindre stenar. Vinden kan knappast ha blåst bort grus och lera. Uppallade stenar är snarare ett mycket ovanligt fenomen i ryska Karelen. Mindre än tio stenar är funna i ryska Karelen, förutom Vottovaara. Arkeologen Nadežda Lobanova främsta argument är att hon menar det finns inga skriftliga källor i varken Sverige, Norge eller Finland som berättar att samerna offrade vid uppallade stenar. Hon tar upp att varken den finske sameforskaren Itkonen eller den svenske sameforskaren Ernst Manker skriver om det. Jag kan förstå att Lobanova (som jag tror inte kan svenska) inte hittad uppgifter om samiska kultplatser i form av uppallade stenar på tre eller fler mindre stenar. Förmodligen har hon bara tittat på fotografierna på berg, offerplatser i Mankers bok Lapparnas heliga ställen (1957). Där finns inga tydliga bilder på uppallade stenar. Lobanovas påstående är inte sant. Det finns ett flertal uppallade stenar som är samiska seiter i Mankers bok.
Manker 1957.No 412. VUOGGENASSE, SYSTERSKALET, »en stor offersten upplyft på tre mindre»: »Lappmannen Sjul Nilsson, född 1815, död 1894, berättade att offerstenen var ett större klippblock, som stod på tre pelare, och under detta block var det renhorn och mässingsringar.» Offren gällde isynnerhet renarna, till skydd mot rensjukdom.’
No 468.SPIRBERGET: ”en större skifferhäll,liggande på tre mindre, som i traditionen omtalas
såsom en lapsk offersten.'” Foto: Se Fig 72 (sidan 82). Westerdahl 2008.
Manker nämner ytterligare några uppallade stenar. Även två finska författare har uppgifter om förstörelser två uppallade stenar. Till Kitka sameby tillhörde ett heligt berg Pyhävaara (Heligtberg). Längst uppe på Pyhävaara låg en uppallad kubformad sten. Den har beskrivits av Jacob Fellman:
Omkring år 1830 hafva stått en väldig sten, som haft formen af en kub, med omkring 6 alnars sidolinjer, och hvilat på 4 mindre stenar af fyrkantig form och en half alns höjd. Denna sten , som antagligen varit af Lapparne antingen tillbedd eller nyttjad såsom altare, hade emedlertid vid nyssnämnda tid blifvit af en fältväbel Planting, med tillhjelp af talrika biträden och begagnande af häfstänger, vältrad utför berget i nedanför detsamma befintlig sjö, dit den, under fallet söndersplittrad i mindre stycken, sjunkit.
Även samebyn Enontekiö hade en uppallad offersten på kullen Jyppyrä. Samuli Paulaherju skriver (Paulaharju 1932:43-44):
Jyppyrä trollsten ligger norr om Enontekiö (Heta) på en skogsklädd kulle som är kal allra högst upp. På kullen, inte helt på toppen, har det förr funnits en låg sten uppallad på fyra mindre stenar. Folk har offrat djurhorn och mässingsspännen till denna sten.
Även den ryske arkeologen JS Manyuhin skriver i artikeln ”Samiska gudstjänstlokaler i Karelen” om uppallade stenar i boken Baltisk-finska folken i Ryssland (2003):
ACK Bryusov 1933, besökte den så kallade peststenen – pentagonal stenblock på tre små block, som ligger på 20-25 km väster om sjön. Evzhezero. Foto bekräftar (Bruce, 1940. Pp 219-220). I likhet med beskrivningen av ett stenblock på tre småstenarna på toppen av en klippa nära byn High Niva Zaonezhie.
Speciellt viktiga heliga samiska berg.
Det är märkligt att arkeologen Nadežda Lobanova inte har insett att Vottovaara kan vara ett speciellt viktigt samisk berg. Skriftliga källor från 1600-talet från Sverige berättar att vissa samiska heliga berg var viktigare än andra berg. Prästen Olaus Graan skrev om berget Skerfe år 1672 :
Skerfe var ett över måttan högt fjäll, den är den rikaste Stor Junkare, där skäller Stor Junker Hund dagligen, som alla lapparna säga: omkring den ligga de rikaste Lappar, och söka dem bägge, allra mest.
Det är förmodligen inte den stentrappa som har bildats av jordbävningar som är det intressanta, utan först och främst den ansiktsformade klippan som kan vara ursprunget till att samerna började uppföra seiter i form av uppallade björnliknande stenar, eller lade på stenar för att markera att det var en viktig ansiktsformad sejte, eller att större stenen bildade en fågelkropp och den lilla stenen fågelns huvud. Eller, uppförde altarbord för samiska trägudar i sten istället i trä som man kan se på äldre teckningar.
Sverige hade lyckan att det fanns nitiska präster som gjorde anteckningar om samerna på 1600-1700-talet. Det olyckliga är att samerna inte själva gjorde nedteckningar från 1000-talet och framåt, då de inte hade något eget skriftspråk. Samerna i avlägsna ryska Karelen hade oturen att det inte var några nitiska präster verksamma och resenärer som vistades i området mellan 1200-1700-talet. Då kanske Vottovaara fått en helt annan respekt och status idag. Nu fick de en okunnig arkeolog som riskerar att göra ett heligt samiskt berg till ett stenbrott. Kanske hade det varit bättre att GAP hade anlitat en historiker som grävde i de ryska arkiven för att söka uppgifter om samer.
GAP rapporten blev klar juli 2009. Idag har Vottovaara ingen skyddsstatus, men möjligen kan berget få det 2015. Det kan lika gärna bli skyddslöst.
Fotnot: Prosten Jacob Fellman gjorde resor när han var tjänstgjorde i Kemi lappmark mellan åren 1821-32. Första manuset var klart 1839, men bearbetades i flera omgångar fram till 1848, då materialet refuserades. Därefter blev materialet liggande. Jacob Fellman dog den 8 mars 1875. 1906 kom hans verk ut i fyra delar. Avsnittet ”Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk sägen” ingår i hans andra bok.
Tack till Sven Hallerdal som tipsade om protesterna kring Vottovaara.
Läsa mer:
Fedarov, Nikolaj. Fråga om berget Vottovaara?Video om Vottovaara (på ryska)
http://video.mail.ru/mail/moomin-papa/slet2007/5.html
Fyodorov, Nikolay och Fyodorova, Maria 2010. Intiativtagare för skyddande av Vottovaara.
http://www.moominclub.ru/safevotto.htm
Lobanova, Nadezhda 2009-02-12. Sten på sten: Seiterna på Vottovaara skapadea inte av människor.
http://stolica.onego.ru/rubric_folder.php?article=118120
Lobanova, N. & Kosmenko, M. 2009
Regarding archaeological monuments on Mt. Vottovaara. Nature of Mount Vottovaara: characteristics, condition, conservation. Petrozavodsk: KarRC RAS, 2009. Pp. 119-134
http://www.krc.karelia.ru/publ.php?plang=e&id=4941
Manker, Ernst 1957. Lapparnas heliga ställen, Acta Lapponica XII, Uppsala.
Manyuhin, JS 2003. Samiska gudstjänstlokaler i Karelen. Baltisk-finska folken i Ryssland
http://www.moominclub.ru/pismavotto/saam.htm
Panasyuk, Lydia 2007. Karelska ”Stonehenge” i fara. Publicerad online förlag ”argument och fakta» (http://www.aif.ru) AIF Karelen, utgåva 20 (1385) den 16 maj 2007 http://karelia.aif.ru/issues/1385/01_01?print
Paulaharju Samuli 1932. Trollstenar och dyrkande av dem. Finska litteratursällskapet. Helsinki
Shahnovich, Mark.1993. Cult komplex på Mount Vottovaara
http://www.vottovaara.ru/karelia/drevnije/cultsaam/shahnovich.html
1995. Cult Complex on the Mountain Vottovaara. Fennoskandia archaeologica 1995
Simonian, Sergev 2001. Myter och verklighet av berget Votto och Vaara
http://www.lah.ru/text/simonyan/voto.htm
Westerdahl, Christer 2008. Sydsamer – Från Bottenhavet till Atlanten. Båtdokgruppen.
GAP-Rapport 2009. ”Natural complexes of Vottovaara mountain” is published by Karelian research Center of the Academy of science.
http://www.krc.karelia.ru/publ.php?id=4776&plang=e
Vottovaara foton:
Ansiktsformade klippan och den uppallade björnformade stenen Ur videon om Vottovaara:
http://video.mail.ru/mail/moomin-papa/slet2007/5.html
Uppallad stenaltare för samiska trägudar? Ur Shahnovich, Mark.1993
http://www.vottovaara.ru/karelia/drevnije/cultsaam/7.html
Större stenen bildade en fågelkropp och den lilla stenen fågelns huvud
Teckning: Shahnovich, Mark.1993
http://www.vottovaara.ru/karelia/drevnije/cultsaam/8.html
Foto: Shahnovich, Mark.1995
En liten uppallad sten som omges av en cirkel av stenar. Eller är det inlandsisen som har skapat cirkeln av stenar?
http://www.perpettum.narod.ru/arcticmegalith.htm
Sten ovanpå ansiktsformad sten. Eller är det inlandsisen som har smält och råkat lägga stenen ovanpå det ansiktsformade stenen?
http://www.perpettum.narod.ru/vottovaara04.htm
tervalampi 
Pingback: Nyheter om arkeologi och historia december 2023 | tervalampi
Pingback: SVT Historien om Sverige | tervalampi
Pingback: Nyheter om arkeologi och historia oktober 2023 | tervalampi
Pingback: Nyheter och arkeologi och historia september 2023 | tervalampi
Pingback: Nyheter om arkeologi och historia augusti 2023 | tervalampi
Pingback: Nyheter om arkeologi och historia juli 2023 | tervalampi
Pingback: Nyheter om sydliga samer i Sverige Våren 2023 | tervalampi
Pingback: Jouni Tervalampi skriver böcker om sina rötter från samer, finnar, karelare, tjuder och pomorer | tervalampi
Pingback: Kolonialmakten Sverige tvingade samer att bli kristna och bli sockenlappar (2023) | tervalampi