Finland 100 år En krönika av Jouni Tervalampi

FINLAND 100 ÅR

 

Krönika av Jouni Tervalampi, 7 december 2017
tervalampi@mail.com

 

Igår fick jag en födelsedagspresent då Finland fyllde 100 år. Det var mina bordsgrannar på mitt stamfik i Västerås som gav mig en bok som handlade om finska Vinterkriget. Ska återgälda det med en bok nästa år, då jag inte han skriva klart boken ”Vikingatida handelsmän – permer-merier-vatja-vepser-karelare-tavaster-kväner-ålänningar-vikingar” i år.
Många tror att jag har samisk påbrå – då jag skriver mycket om samer – men så är det inte. Jag är genetisk 75% finne (finsktalande person) och 25% karelare. Jag är född och uppvuxen i bruksorten Surahammar i Västmanland. Då jag gick i skolan i Sura var vi 30 personer i klassen, varav 11 av klasskamraterna hade finsk bakgrund. Hur mycket finländare känner jag mig som? Jag brukar säga att jag är 70 % västmanlänning, 25 % finne och 5 % karelare. Det finska arvet är ju inte så mycket kvar, då det har varit främst varit knuten till matkulturen. Jag hatar karelska piroger som är fyllda med ris. I höstas hade vi en liten minisläktträff hos min syrra i Sura. Vi kom in på svampplockning som är så vanlig i Sverige och på vissa området i Finland. Det vi kom ihåg från våran barndom var att ingen av oss barn kom ihåg att våra föräldrar plockade svamp, utan det bara var bär i olika former, jordgubbar, hallon, vinbär från tomten, blåbär, lingon, hjortron och björnbär. Jag gillade när morsan gjorde blåbärspaj på långpanna i ugn. Att våra föräldrar inte gillade svamp kan vara något de tog med sig från Finland. Jag läste en artikel av Petri och Henry Karhukorpi om finsk matkultur ”En historisk tillbakablick på den finska gastronomin under jubileumsåret” (Västerås Tidning 2 dember 2017) där förklaring är att i västra Finland anser de att ”svamp enbart äts av kossor”. Till julen var maten ganska lik svenskarnas med den obligatoriska skinkan, den egen inlagda sillen, morsan och farsan åt lutfisk, risgrynsgröt och det som var finskt var morotslåda och kakor i form av plommonstjärnor. Det som var mer ovanligt men gott var kalakukko, inbakad fisk i bröd. Idag äter jag rågbröd med ost till frukost.

 

Att svenskar fått tungvricka när de ska uttala mitt förnamn och jag har fått bokstavera namnet  när man sagt vad man heter: Jouni [Jåouni] har blivit bland svensktalande ”Joni” eller ”Jauni”. Genom åren har människor bara sagt ”tervalampi” då det är lättare att säga, eller för 20-35 års sedan blev man kallad ”fotografen”, men när Nordens Fotoskola hade återträff för några år sedan blev man bland fotografer kallad ”historikern”.

Annonser
Det här inlägget postades i Arkeologi & Historia, Krönika. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s